Den jag ville ha: Bättre än förväntat

Bok: Den jag ville ha
Författare: Shiela O’Flanagan
Förlag: Pocketförlaget
Officiell sajt: Sheilaoflanagan.net

Jag har läst några av Shiela O’Flanagans böcker tidigare, men aldrig haft dem som favoriter på något sätt. Så här på rak arm kommer jag inte ens ihåg vad böckerna hette eller handlade om. Om ett tag kommer jag inte komma ihåg vad Den jag vill ha heter eller handlar om heller, men tycker ändå att det är den bästa av de Shiela O’Flanaganböckerna jag har läst.

Darcey är den osäkra blyga tjejen som står i skuggan av sin vän Nieve. Lyckan blir därför total när Darcey träffar Aidan och blir tokförälskad. Och smärtan blir förstås ännu värre när killen och Nieve faller för varandra. Darcey blir helt knäckt och låter hela livet påverkas. Tio år senare har hon gift och skilt sig, har älskare i fyra städer och ses som en isdrottning på jobbet. Då dimper en bröllopsinbjudan ned i brevlådan. Nieve och Aidan ska gifta sig och har bjudit Darcey på bröllopet …

Inbjudan blir startskottet för Darceys förändring. Hon funderar över både Aidans och Nieves svek, hennes korta äktenskap, hur det tog slut med maken pga hennes orimliga svartsjuka och mistänksamhet, sin karriär.

Boken låter oss även följa Nieve och hennes liv. Hon och Aidan har flyttat till Kalifornien och Nieves liv kretsar kring tjäna pengar.

Nieves story är ett måste för att få boken att gå ihop, men det blir ändå lite konstigt eftersom Darceys historia tar upp så mycket mer plats än Nieves. Nieve framstår också som en otrevlig, kall person, medan man får (en del) sympatier för Darcey.

Betyg:
Jag skulle gärna sett att författaren hade skruit bort några av sidoberättelserna, som inte tillförde storyn mycket, och istället fokuserat på huvuddragen. Men en bra, avkopplande bok.

betyg

Förtrollerskan från Florens: en förtrollande saga som inte passar mig

Bok: Förtrollerskan från Florens
Författare: Salman Rushdie
Förlag: Albert Bonniers förlag
Officiell sajt: Random Houses författarsida

Salman Rushdie har ett väldigt rikt, utsvävande språk. Miljö- och personbeskrivningarna är många och mycket detaljerade. Storyn är extremt fantasirik och känns som en saga för vuxna. Problemet är bara att jag gillar ett rakt språk. Jag tycker att för långa miljö- och personbeskrivningar är tråkiga. Jag gillar inte sagor. Ni förstår att jag hade vissa problem med boken.

Eftersom den här boken var månadens bok i min bokcirkel hade jag en deadline. och ärligt talat; utan en deadline hade jag inte läst ut den. I söndags hade jag kommit till sidan 38 och dessa 38 sidor hade tagit mig en vecka att läsa. I onsdags hölls bokcirkeln och jo, jag hann klart, men det var kämpigt och jobbigt.

Jag förstår att Salman Rushdie är en välkänd författare, och om jag var kritiker på en tidning skulle jag bedöma den efter andra kriterier. Men nu, på min alldeles egna bokblogg, är mina kriterier annorlunda. Den här boken gav mig varken avkoppling eller glädje. Å andra sidan väckte den inga samhällsfrågor till liv heller. Den gjorde mig varken upprymd, upprörd eller intresserad. Jag vile bara bli klar.

Betyg:
Jag har debatterat detta betyg med mig själv. Förtrollerskan från Florens är en bra bok, men jag gillar den inte. Och när min reaktion när jag läst ut den är lättnad, ja, då får betyget bli en tvåa.

betyg

En shopaholic säger ja: både kvinno- och mansförnedrande

Bok: En shopaholic säger ja
Författare: Sophie Kinsella
Förlag: Damm Förlag
Officiell sajt: Sophiekinsella.co.uk

När jag hittade den här boken, inbunden för 39 kronor, kändes det som ett kap. Trots att jag läst en av de andra i Shopaholicserien, och inte tyckte om den, trodde jag att detta skulle vara en perfekt bok för ett höstlov på landet. Men inte.

En shopaholic säger ja handlar om Becky Bloomwood, en brittiska som bor i New York och jobbar på varuhuset Barneys som personlig shoppare. Becky är sambo med Luke, en rik workaholic med mammaissues. Som man förstår av bokens titel friar Luke. Beckys söta, brittiska förortsmamma börjar planera ett sött, brittiskt förortsbröllop. Lukes mamma börjar planera ett 5th Avenue-, Tiffanys-, The Plaza-, Manhattanbröllop. Och Becky låter dem båda hållas.

Luke jobbar och Becky har panik för de två bröllopen. Men aldrig att hon skulle berätta för Luke, han är ju man och varken vill eller ska bry sig om sitt eget bröllop.

Storyn kan kännas som vilken chick lit som helst, men även om chic lit är en utskälld (det är bara fjantiga historier i rosa fluffiga omslag) genre, behöver inte böckerna vara förnedrande, förminskande och nedlåtande.

För det är vad En shopaholic säger ja är, en förnedrande, förminskande och nedlåtande bok, mot både kvinnor och män. Becky lurar sin fästman gång på gång, både gällande de två bröllopen men även genom att gömma sina shoppingpåsar och till slut genom att se till så att de skriver ett avtal på att kjolar ska ingå i hushållsbudgeten. Herregud.

Betyg:
En shopaholic säger ja är en skitbok. Den förstör, för den redan utsköljda genren chic lit, för män och för kvinnor. För det är klart att det sitter tjejer runt om i världen och tänker att det är ok att ljuga om vad de köper för hushållets gemensamma pengar, som tycker att det är ok att stänga ute sin man från bröllopsplanering och som får extra bekräftelse av en sådan här bok.

Böcker kan, och i vissa fall ska, provocera. Men den här boken provocerar på helt fel sätt.

betyg

Flickan med snö i håret: en trevlig deckare

Bok: Flickan med snö i håret
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Forum
Officiell sajt: bokförlaget Forums författarsida

Jag har, av och till, följt Ninni Schulmans blogg Dagarna. (Av när hon varit på plattformar som saknat rss-stöd). Jag gillar henne, och jag gillar hennes sätt att skriva. Flickan med snö i håret är en bra, trevlig deckare. Men jag tycker inte den sticker ut i jämförelse med någon av de andra deckarförfattarna vi har i Sverige just nu.

Ett stort problem med boken är att det finns alldeles för många karaktärer som presenteras med för- och efternamn. Först på sidan 94 hänger jag med något sånär men det dröjer ända till sidan 140 innan jag känner att jag har koll. När jag skulle skriva denna text tog det mig några minuter att komma på att huvudpersonen heter Magdalena …

Hur som helst, journalisten Magdalena, som har gått igenom en jobbig skilsmässa, tar med sig sonen och flyttar hem till den värmländska ort hon föddes i. Hon har förväntat sig en viss typ av jobb (en ensam reporter på en lokalredaktion i en mindre ort vet ofta vad som väntar) men kastas snabbt in i en härva av mord och traffiking. Både som reporter och vittne. Samtidigt får vi följa hennes familjeliv med son, vänner, idiotisk exman och ny kärlek.

Men det är som sagt många människor mer i boken, och även om Magdalena är klar huvudroll får vi följa andra karaktärer också. Äktenskap som rämnar, tonårsproblem, brist på sällskap, frustration. Den vanliga svenska mixen alltså.

Det märks att Ninni bott i en mindre ort. Hennes beskrivningar är mycket hemtama. Till och med jag, stockholmare ut i fingerspetsarna, känner igen den lilla orten med min erfarenhet av farmors Kopparberg. Pizzeria, flerfamiljshus som rivs … Ninni har stor erfarenhet som journalist, och det märks tydligt på hur bra hon hanterar Magdalenas yrke. Språket flyter på bra, men efter ha läst Ninni i några år förväntar jag mig inget annat heller.

Jag gillar boken, jag gillar storyn, men den skiljer sig inte mycket från alla andra deckare.

Betyg:
Helt klart en 3:a. Boken är bra, och fast den handlar om hemskheter som mord och traffiking känns den trevlig. Men den sticker inte ut.

betyg

Trasig: stark story som slarvas bort

Bok: Trasig
Författare: Shy Keenan
Förlag: Bra Böcker
Officiell sajt: Shykeenan.com

Inledningen i Trasig av Shy Keenan högg tag i mig: ”Hej, jag heter Shy Keenan, jag föddes och söndertrasades i Birkenhead…”. Jag, som är en riktig sucker för sanna historier, fastnade förstås direkt.

Shy Keenan, eller Karen som hon egentligen heter, fick en dålig start på livet. Hennes mamma tyckte mest att det var jobbigt med en unge, och hon lämnades ensam i sin säng under lång tid. Utan mat, dryck, blöjbyten eller mänsklig värme fick hon snart utslag och sår över hela kroppen. Hennes pappa? Han försökte tända eld på lägenheten när hon var fast där inne.

Mamman inser att pappan till Shy inte kan ge henne mycket och träffar ”Blankhuvudet”. Snabbt blir Shy liv ännu sämre. Hon är fortfarande ett litet barn, bara några år gammal, men blir utsatt för övergrepp; sexuella, fysiska, psykiska. Och förstås får hon veta att massa hemska saker kommer ske om hon berättar något.

Övergreppen fortsätter. Blankhuvudet börjar bjuda in kompisar för att även de ska få våldta Shy. Han börjar även förgripa sig på hennes lillasyster, vilket Shy försöker stoppa genom att ta systerns plats. När Shy vid några (ytterst få) tillfällen försöker slå larm råkar hon alltid mer illa ut, och ingen tror henne.

Blankhuvdet börjar sälja henne till pedofilligor när hon är cirka tio år. Vid fjorton års ålder skickar föräldrarna henne till olika anstalter. Då har Shy redan blivit sviken av socialtjänsten i flera år och ingen tror på henne. Inställningen är istället att hon är en snuskig flicka som förgriper sig på sin styvfar (!). Inga ”vanliga” anstalter vill ta emot ett sådant barn, så hon hamnar hos anstalter som leds av förbrytare och hon råkar ut för övergrepp på övergrepp.

Shy blir äldre, rymmer till London och blir kriminell. När hon inser att Blankhuvudet fortfarande håller på, med nya barn känner hon att hon måste försöka igen. Hon larmar media och hennes fall blir grunden till Storbritanniens största pedifolhärveavslöjande någonsin.

Språket är rakt och enkelt. Hon beskriver sitt liv, inklusive känslor och övergrepp, otvunget och osentimentalt utan att ta i. Åtminstone jag blir mycket mer berörd av att höra en hemsk story berättad rakt upp och ned än när författaren tar i, som för att väcka medkänsla.

Men mitt i boken, när hon säljs till ligor, slutar boken vara bra. Hittills har Shy beskrivit vad som hänt på ett ingående sätt. Inte ingående som i ”all the gory details” men man har fått ta del av hela hennes liv. Nu blir det mer ”och så såldes jag. Ibland kunde jag vara hemifrån i månader. Jag blev inslängd på anstalter och sen blev jag kriminell, skrev låtar och fick familj och så gick jag till media”.

Det blir en mycket märklig upplevelse när boken går från att ha beskrivit det mesta, till att bara referera utan att vare sig beskriva eller reflektera. Känslan blir att hon inte orkade skriva mer och bara ville bli klar. Samtidigt är det en viktig, hemsk och intressant historia, som folk bör läsa.

Betyg:
För storyns skull får boken en 3:a. För berättandets skull en 2:a. Men storyn överväger och det får bli en 3:a i totalbetyg.

betyg